Maria

20 Januari 2017

Hemma från resan och dags att hitta en doktor för graviditeten. I USA funkar det lite annorlunda med hela mödravårds systemet. Här kan man välja att gå till en så kallad midwife som funkar ungefär som en barnmorska hemma eller så kan man välja att gå till en Obgyn/doktor som är specialiserad på graviditeter och förlossningar. Det som skiljer sig är att rutin kontrollerna är lite mer grundliga, man gör till exempel ett mindre ultraljud vid varje besök och den doktorn man väljer är med under hela graviditeten samt under förlossningen.

Även försäkringssystemet fungerar annorlunda här än hemma, det är mycket mer komplext. Vill inte tråka ut er med det i det här inlägget utan vi kör ett separat för det. Hur som helst så ville jag helst gå till en kvinnlig doktor men det visade sig att de doktorer med bra ratings i min försäkringsplan var ofta män. En nära vän till mig hade gått till en man och varit jätte nöjd. Det viktiga var väl att han hade bra ratings från andra och det hade han verkligen, 5 stjärnor från de flesta.

Dags för första besöket, jag var sjukt nervös. Jag vaknade upp på morgonen och tänkte, tänk om jag inte är gravid, jag kanske bara inbillat mig allting, just då kände jag mig helt normal i kroppen. Vi kom dit och fick börja med att svara på massor av rutin frågor om hälsa, mediciner etc. Kolla vikt, längd, blodtryck, urinprov osv… Sen var det dags att träffa doktorn, han kletade direkt på den där gelén på magen och tryckte dit ultraljuds grejen och där var den, på skärmen var det en liten filur med pulserande hjärta och ett huvud lika stort om inte större än kroppen. Jag tittade på min man och sa “Jag är gravid”! Helt sjukt känsla att se den lilla varelsen sprattla runt där i min mage, det var nästan svårare att förstå nu än innan. Efter ultraljudet frågade doktorn massa frågor om min livsstil och hur jag äter och vi fick ställa massa frågor. Jag har ätit prenatal vitaminer sen ägglossningen, det är gravid vitaminer fullmatade med bra ämnen för bebisens utveckling. Han sa att jag skulle lägga till DHA vitaminer (bra för utvecklingen av hjärnan, typ som omega 3) och kalcium, hur mycket ska jag äta tänkte jag men det var väl bara göra som han säger.

Innan vi gick frågade vi när vi kan få reda på vilket kön bebisen har, han sa att vi redan nu via blodprov kan ta reda på det. Man kan då se om det är X eller Y kromosomer i blodet, detta ska vara 99% säkert. Han var inte säker på att det ingick i försäkringen men vi tittade på varandra och sa kör, nyfikna som vi är. När vi var klara hos doktorn kom en sjuksköterska och tog 5 rör blod av mig, vissa för det kommande KUB testet och resten för att se vilket kön barnet har.

När vi kom ut från doktorn kom jag knappt ihåg någonting, det var som att jag fick en blackout från all nervositet om att allt skulle vara bra med bebisen. Min man tittade på mig och sa, du såg lite tagen ut när du såg bilderna och då kom alla tårar. Så mycket känslor, oro och lättnad och glädje. Wow vi ska bli föräldrar, det händer nu!

Vi ses! /Maria & lille

IMG_2534
Första ultraljudsbilden, vecka 12

13 Januari 2017

Nyårsafton 2016, dagen börjar bra, vi går ner på stranden för att sola och bada. Till lunch beställer jag en toast, aptiten var var som bortblåst idag. När jag ätit känner jag hur hela magen strejkar, jag mår inte illa utan bara dåligt, tänker väl att det är lille som är lite extra krävande idag. Sen var det dags för middag, hela hotellet var utsmyckat för den stora festen, världens största buffé med mat från alla världsdelar och liveband och allt. Jag kände som vanligt ingen aptit, tills jag såg de största hummer klorna jag någonsin sett. haha! Det gick ner ska ni veta, det var dock det enda som gick ner, stackars min man som fick rensa skaldjursbuffén på klor åt mig. Det blir en dyr bebis det här, som sin mor:) Efter maten mådde jag bara sämre så gick upp och la mig en stund, kom ner och skålade in 12 slaget sen var kvällen slut för min del.

Dagen efter kom jag knappt upp ur sängen, jag kunde inte äta någonting. Ursäkta öppenheten här men de kommande 4 dagarna fick jag inte behålla någonting, jag gick på toa 10-15 gånger om dagen. Tillslut orkade jag knappt prata. Vi blev såklart jätte oroliga för lille där inne i magen och ringde dit doktorn. Han gav mig en spruta och lite magtabletter som skulle lugna tarmarna lite. Dagen efter var det ännu värre så doktorn kom tillbaka med en spruta till, massa vätskeersättning och tog ett avföringsprov. Han trodde det var salmonella, HJÄLP! Har hört att det kan vara farligt för fostret, herregud hur ska det här sluta. Han ville ge mig antibiotika men eftersom jag var gravid beslöt vi oss för att vänta tills vi fått svar på proverna, vissa typer av antibiotika kan ju vara skadliga för fostret.

Vi ringde SOS som jobbar med vårt försäkringsbolag eftersom vi skulle hem dagen efter, dom rådde mig att åka direkt in på akuten och absolut inte flyga hem. Men jag ville ju bara hem… Nästa dag var jag så svag så doktorn fick komma med dropp för att det överhuvud taget skulle finnas en chans att jag skulle kunna flyga hem. Efter droppet fick jag tillbaka lite krafter iaf, jag bestämde mig för att försöka ta mig hem, det var en lång resa med mellanlandning i Qatar. Viljan var starkare än kroppen den här gången. Jag lyckades ta mig hem, det var den värsta resa jag någonsin gjort, jag kände att jag skulle svimma så fort jag slöt ögonen men väl hemma lyckades jag äta lite fiskbullar, usch något jag aldrig skulle stoppat i mig om jag inte var sjuk men jäklar vad gott det var. Väl hemma kom provsvaren tillbaka, dom var negativa, så jäkla skönt, ingen antibiotika den här gången. Det var fler av oss i sällskapet som blev magsjuka den här resan men jag antar att det drabbade mig värst för att lille tog all näring jag fick i mig så inget blev kvar till mig. Nu kvarstod bara oron över att lille inte var drabbad av det här, nästa gång blir det ultraljud!

Hörs snart! /Maria & lille

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Lobster, yes please!
IMG_2460
Inte kul med dropp..

10 Januari 2017

Usch nu har illamåendet börjat smyga sig på, jag spyr inte eller så som stackars My gör men jag har ett konstant behov av att äta, jag är nu i vecka 7-8. Jag har de senaste åren varit väldigt dålig på att småäta och jag äter typ aldrig sötsaker som godis, kakor, läsk osv. Fick tips av en kompis att bars var bra att alltid ha med sig i väskan men det funkar inte riktigt för mig. Så det blir mycket frukt och bär med yoghurt, har alltid älskat yoghurt och skulle kunna äta det dygnet runt. En annan ny sak att tänka på är att dricka mycket vatten, något jag heller aldrig varit så bra på. Märklig känsla att redan nu behöva anpassa sitt liv efter någon annan liten varelse, jag har ju knappt fattat att jag är gravid än.

Den här julen skulle vi inte fira i LA utan vi var nu påväg till Sverige för några dagar med min familj i Stockholm för att sen resa vidare till Sri Lanka i två veckor med min mans familj. Flygresan hem gick bra, hade förberett med hur mycket snacks i olika former som helst men det slutade med att jag inte åt något av det. När vi kom fram hämtade pappa oss på Arlanda, vi hade inte berättat något för våra föräldrar än och i bilen hem så kunde jag knappt titta på vägen utan att känna spyan uppe i halsen. Jag tog fram snacks påsen och vräkte i mig, pappa tyckte säkert jag var jätte märklig när jag erbjöd honom den ena snacksen efter det andra. Väl hemma där hela familjen väntade kunde vi inte hålla oss längre, dom blev såklart jätteglada över den lilla julklappen i magen.

Sri Lanka var magiskt men kanske inte lika härligt som jag hade hoppats på, första delen av resan åkte vi runt ganska mycket vilket gick bra. Jag var väldigt trött och illamående till och från men ingen större fara, det som var jobbigt var aptiten på kvällarna. Jag ville verkligen inte ha någon mat alls. Varje kväll fick jag ta det utav buffén som jag iaf var lite sugen på och sen fick jag peta i mig maten i säkert en timme. Så höll det på hela resan tills det inte gick mer och jag blev rejält sjuk.

Innan jag blev sjuk, ungefär i mitten på resan hade vi en bergsbestigning inbokad. Vi skulle bestiga det kända berget Adams Peak. Ett av de högsta och mest kända berget i Sri Lanka, även känt som en väldigt religös plats dit många buddhister färdas. Det är totalt 11.000 trappsteg upp och ner. Jag visste redan innan vi åkte att jag inte skulle klara det här, blev ju andfådd bara jag gick upp för en vanlig trappa men när klockan ringde 01:30 var viljan starkare än kroppen och jag gick med. Herregud vilken upplevelse, det tog 3,5 timmar att gå upp, höga, låga, branta, inte så branta trappor hela vägen upp och förbi gick 80 åriga kvinnor barfota med barn i 3-4 års åldern. Kan dom kan väl jag tänkte jag men jag måste säga att det var det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv. Ner var värre, för det första så var jag så kissnödig att det gjorde ont i magen, kiss blåsan är ju like mer klämd nu, som tur fanns ett lite skjul att kissa i. Men ner kunde vi inte gå, det gjorde för ont i knäna så det fick bli att springa ner i 2,5 timmar. Det här kan inte vara bra för lille i magen tänkte jag hela vägen. Träningsvärken i benen var inte kul dagarna efter och alla gravid symptom var helt borta, jag var livrädd att något var fel, jag kände mig helt tom i kroppen och ville bara gråta hela tiden. Jag ringde Elin som jag alltid gör om allt som rör graviditeten, hon lugnade mig med att kroppen brukar må väldigt bra av att röra på sig så då kan man få ett litet break från symptomen. Dagen efter var allt som vanligt igen, skönt!

I nästa inlägg får ni höra fortsättningen på resan och varför jag blev så sjuk…

Hörs snart! /Maria & lille

PC240380.jpg
Ett av hotellen på resan
_DSC0904
Ett av fleeera långa desertbord…
DSC_0097
Entrén till Adams Peak kl. 02.00
DSC_0100
Toppen som lyser vid stjärnorna längst upp
DSC_0128
Spurta ner…

 

4 December 2016 

Kul, nu är vi äntligen igång, jag tänkte börja med att berätta lite om mig själv. Maria heter jag och bor sedan två år tillbaka i Los Angeles tillsammans med min man. Vi flyttade hit på grund av hans karriär och trivs hur bra som helst. Ni ska nu få vara med på vår resa att bli förstagångs föräldrar i ett land där allt är mycket mer komplext och annorlunda än hemma i Sverige.

I början av december, tre veckor kvar till julafton visade Clear Blue stickan äntligen Pregnant, så efterlängtat och underbart på alla sätt. Reaktionen var kanske inte vad jag hade förväntat mig, jag trodde glädjetårarna skulle spruta men det var nog mer en jättelättnad och en oro att det inte ska gå som släppte. De två veckorna innan var som en riktigt bergochdalbana av känslor och tankar. Ni känner säkert igen er i det här, när man vill något så mycket och nästan blir manisk och känner efter i minsta lilla molekyl i hela kroppen efter ett enda litet symptom. Så fort man känner något kan man googla i timmar på samma sak om och om igen, är jag knäpp eller, jag vet ju exakt vad det står och hur det går till när ett ägg blir befruktat och hur det kan kännas. Pratade med en kompis om detta och hon var likadan när hon ville bli gravid, skönt jag kanske inte är så knäpp ändå…

Ungefär en vecka innan beräknad menstruation började jag få mensvärksliknande kramper och tänkte att nej nu är det kört, dessa kramper kom och gick under hela veckan. I vanliga fall är jag som en klocka, mensen kommer alltid exakt på beräknad dag och dagen innan förvandlas jag till ett PMS monster som min man milt skulle utryckt sig, haha! Skillnaden den här gången var att PMS:en kom inte. Det var det första lite positiva tecknet på att det kanske var något där inne men jag vågade inte hoppas fullt ut. Dagen då mensen skulle komma hände ingenting men brösten började värka som dom även gör när mensen ska komma men på något sätt kändes det ändå annorlunda för bröstvårtorna var mer ömma än vanligt och jag har varit mer törstig de senaste dagarna. Jag sa till min man att det är nog bäst att vi åker och köper ett test ändå men eftersom man så tidigt ska kissa på stickan på morgonen så var vi tvungna att vänta till morgonen efter. Jag vaknade väldigt tidigt den morgonen och var pirrig i hela kroppen, jag kände på mig att det var något där inne. Jag gick upp på toaletten och kissade på stickan och minuterna tills svaret kom fram kändes som de längsta minuterna någonsin. Sen stod det där, klart och tydligt Pregnant. Wow äntligen kom bekräftelsen att det funkar, vi ska bli föräldrar! Vi laddade genest ner en gravid app för att se när beräknat födelsedatum är, 13 augusti 2017. Ett litet sensommarbarn:)

Vi ville såklart berätta den stora nyheten för hela världen men samtidigt vet vi att det nu ligger en period med risk för missfall framför oss så vi skickade bara till våra vänner här i LA som också är gravid och precis fått barn. Vi bestämde oss ändå för att vara positiva och inte tillåta tankar om eventuellt missfall att komma nära. Vi måste skicka positiva energier till det lilla undret i magen.

Hörs snart!  /Maria och lille

Gravid test

%d bloggare gillar detta: