Jag besteg ett berg!

Maria

Usch nu har illamåendet börjat smyga sig på, jag spyr inte eller så men jag har ett konstant behov av att äta, jag är nu i vecka 7-8. Jag har de senaste åren varit väldigt dålig på att småäta och jag äter typ aldrig sötsaker som godis, kakor, läsk osv. Fick tips av en kompis att bars var bra att alltid ha med sig i väskan men det funkar inte riktigt för mig. Så det blir mycket frukt och bär med yoghurt, har alltid älskat yoghurt och skulle kunna äta det dygnet runt. En annan ny sak att tänka på är att dricka mycket vatten, något jag heller aldrig varit så bra på. Märklig känsla att redan nu behöva anpassa sitt liv efter någon annan liten varelse, jag har ju knappt fattat att jag är gravid än.

Den här julen skulle vi inte fira i LA utan vi var nu påväg till Sverige för några dagar med min familj i Stockholm för att sen resa vidare till Sri Lanka i två veckor med min mans familj. Flygresan hem gick bra, hade förberett med hur mycket snacks i olika former som helst men det slutade med att jag inte åt något av det. När vi kom fram hämtade pappa oss på Arlanda, vi hade inte berättat något för våra föräldrar än och i bilen hem så kunde jag knappt titta på vägen utan att känna spyan uppe i halsen. Jag tog fram snacks påsen och vräkte i mig, pappa tyckte säkert jag var jätte märklig när jag erbjöd honom den ena snacksen efter det andra. Väl hemma där hela familjen väntade kunde vi inte hålla oss längre, dom blev såklart jätteglada över den lilla julklappen i magen.

Sri Lanka var magiskt men kanske inte lika härligt som jag hade hoppats på, första delen av resan åkte vi runt ganska mycket vilket gick bra. Jag var väldigt trött och illamående till och från men ingen större fara, det som var jobbigt var aptiten på kvällarna. Jag ville verkligen inte ha någon mat alls. Varje kväll fick jag ta det utav buffén som jag iaf var lite sugen på och sen fick jag peta i mig maten i säkert en timme. Så höll det på hela resan tills det inte gick mer och jag blev rejält sjuk.

Innan jag blev sjuk, ungefär i mitten på resan hade vi en bergsbestigning inbokad. Vi skulle bestiga det kända berget Adams Peak. Ett av de högsta och mest kända berget i Sri Lanka, även känt som en väldigt religös plats dit många buddhister färdas. Det är totalt 11.000 trappsteg upp och ner. Jag visste redan innan vi åkte att jag inte skulle klara det här, blev ju andfådd bara jag gick upp för en vanlig trappa men när klockan ringde 01:30 var viljan starkare än kroppen och jag gick med. Herregud vilken upplevelse, det tog 3,5 timmar att gå upp, höga, låga, branta, inte så branta trappor hela vägen upp och förbi gick 80 åriga kvinnor barfota med barn i 3-4 års åldern. Kan dom kan väl jag tänkte jag men jag måste säga att det var det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv. Ner var värre, för det första så var jag så kissnödig att det gjorde ont i magen, kiss blåsan är ju like mer klämd nu, som tur fanns ett lite skjul att kissa i. Men ner kunde vi inte gå, det gjorde för ont i knäna så det fick bli att springa ner i 2,5 timmar. Det här kan inte vara bra för lille i magen tänkte jag hela vägen. Träningsvärken i benen var inte kul dagarna efter och alla gravid symptom var helt borta, jag var livrädd att något var fel, jag kände mig helt tom i kroppen och ville bara gråta hela tiden. Jag ringde Elin som jag alltid gör om allt som rör graviditeten, hon lugnade mig med att kroppen brukar må väldigt bra av att röra på sig så då kan man få ett litet break från symptomen. Dagen efter var allt som vanligt igen, skönt!

I nästa inlägg får ni höra fortsättningen på resan och varför jag blev så sjuk…

Vi hörs snart! Kram Maria & lille

DSC_0255
Buffén runt poolen på nyårsafton
DSC_0263
Allt gott jag inte kunde äta…
Natt
Toppen på Adams Peak kl. 02.00
DSC_0097
Ingången till Adams Peak med alla Buddhistiska flaggor
Trappa
Spurta ner, aj aj aj!
%d bloggare gillar detta: