Elin
Livet med barn är verkligen fullt av överraskningar och nya upplevelser. Ingen dag eller händelse är den andre lik och lika förundrad och förtjust som man kan vara över sina änglar, lika irriterad och arg kan man bli när det kaosar loss.
Förra veckan har varit en sådan, där det inte riktigt blivit som man tänkt sig. Olivia tyckte att hon sovit färdigt för natten strax före 03.00 och härjade loss för fullt i början på veckan. Vi hade bra teamwork jag och min man, men fröken var pigg och väldigt förkyld. Helst skulle alla vara vakna, inte bara mamma och pappa. Dagen bjöd på för lite sömn för både mamman och barnet. Olivia har under dagen visat upp 50 nyanser av dåligt humör och mamman 50 varianter på “bad parenting” eller som jag brukar säga best practise in worst behavior… Lilleman har varit väldigt förkyld så han bjöd på 50 lager snor på mammans axlar.
Barnen i familjen såg det tydligen som en sport eller utmaning att testa hur lite föräldrar klarar av att sova på en vecka utan att bryta ihop. Dom har turats om att vara vakna och stökiga. De stora har kommit i säng sent, vilket stressar mig väldigt mycket. Man vill ju att dom ska få ordentligt med sömn för att orka med skola och aktiviteter. William har haft riktigt stökiga nätter och vaknat flera gånger i timmen och Olivia sen som sovit färdigt någonstans mellan 2.30-4.00 på morgonen. Min MoccaMaster har gått varm här hemma, tyvärr gick inte turerna till affären lika ofta så på söndag morgon stod jag där utan kaffepulver hemma, det var snudd på gråtvarning.
Veckor som denna måste man sänka ribban, vilket jag har otroligt svårt för. Jag vill hinna allt och lite till på mina oskrivna to do lists. Jag har så mycket idéer och tycker att väldigt många saker är väldigt roliga, vilket gör det extra svårt att begränsa sig. Men den här veckan gick det bara inte att få så mycket gjort på någon front. Olivia var så trött så hon knappt orkade med sig själv och hon hittade på nya hyss och bus hela tiden.
Sömnbrist bjöd dom på och efter lunch började jag längta efter att få lägga mig för natten, men det blev sena kvällar ändå innan vi var klara med barnens bestyr och läxor. Samarbetet mellan mig och min man har varit grymt bra. Vi har tackat varandra för vad den andre har gjort och inte tagit det för givet att den ena eller andra ska göra saker. Vi accepterade situationen och kunde vara ödmjuka och uppmuntrande mot varandra. Tacksam men trött går vi in i en ny vecka och hoppas på mer sömn åt föräldrarna ?
