Elin
Innan jag ens var gravid med första barnet hade jag en positiv bild av amningen och tänkte att den dagen det blir aktuellt kommer det att gå som på räls. Både mamma och mormor hade ammat utan några problem, klart att jag också kan, var min inställning.
När jag väntade första barnet så visste jag att bysten normalt ökar lite eller mycket i storlek under en graviditet, men inte min… På BB skrattade barnmorskan när hon såg min bh och sa att den där kommer du inte kunna ha när du åker hem, men hon hade fel. Den satt bra även dag 3 och 4 efter förlossningen. Mina bröst spände inte, mjölken rann inte till, däremot fick jag skavsår. Jag ammade mest hela tiden i början och tänkte att det var som det skulle.
På BVC började dom stressa upp sig över att viktkurvan inte gick spikrakt uppåt, jag blev stressad och fick mjölkstockning som utvecklade sig till bröstbölder. Det gjorde galet ont. Jag hade så ont så högra armen domnade och det värkte bak i ryggen så jag knappt kunde röra mig. Jag fick tipset av BVC sköterskan att lägga kalla kålblad på mjölkstockningen, något jag ångrar att jag testade. Efter kålbladen kom de verkliga problemen med bölderna. Usch och fy, gör ont när jag tänker på det så här 14 år senare.
Vi åkte upp till landstället i Hälsingland och efter några dagar med värk åkte vi in till sjukhuset i Hudiksvall, där jag fick fanstastisk hjälp. Dom fick göra snitt i bölderna för att dränera ut infektionen, sen fick jag hyra pump och både amma och pumpa för glatta livet. Tillbaka i stan fick jag gå till läkaren en gång till och tömma det infekterade området. Att amma var med andra ord allt annat än enkelt och det var kämpigt både mentalt och fysiskt. Men jag var så envist inställd på att det skulle gå, så jag kämpade och vi ammade, med stöd av lite ersättning någon gång per dag och sen började vi med smakportioner och gröt vid fyra månader som var rekommendationerna då. Vikten ökade då fint och jag ammade tills han var 15 månader, då hade jag precis blivit gravid med barn nummer två och tyckte att det gjorde ont att fortsätta.
Med Sebastian var jag inställd på att det kanske inte skulle fungera och räknade med att behöva stödmata redan från start, han var tillväxthämmand och vi blev kvar på BB-avdelning i 5 dygn. Under graviditeten hade jag både brutit benet och haft hjärnhinneinflammation, vilket påverkade hans födelsevikt. På BB-avdelningen väckte dom Sebastian på natten och gav honom lite extra ett par gånger, på dagarna ammade jag när han ville. De vägde före och efter amning för att se mängd och hade noggrann koll på vikten. Efter några dagar tyckte dom inte att han behövde något extra, vikten verkade gå åt rätt håll. Sebastian var otroligt lätt som nyfödd, åt, sov i flera timmar, åt lite till och sov mer efter lite social samvaro. Han bajsade väldigt sällan, men ökade i vikt desto mer. På BVC var dom nöjda, ökade mellan 250 – 400 gram per vecka. Han var så nöjd på amningen att han varken ville ha gröt, mat eller välling. När han var runt 9 månader reste jag bort en vecka med tvååringen och då var Sebastian hos min pappa och fru, där kom han på att man kunde äta lite, men framförallt dricka välling. Jag hade pumpat under resan, men när vi kom tillbaka ville han inte fortsätta. Ganska skönt på ett sätt för jag började bli lite energilös, men vemodigt att inte få ett avslut.
Vad olika det kan vara mellan barnen, samma föräldrar men helt olika upplevelser. Så här med facit i hand och upplevelserna från de två minsta så tålde inte Hans Philip heller mjölkprotein som liten, vi fick den diagnosen först när jag slutat amma, men delar av viktproblemet kanske hade varit löst om vi vetat bättre i tid.
De två minsta är mjölkproteinallergiska så vikten har varit låg även här i början. Olivia blandade gärna både flaska och amning när det behövdes efter några månader, medans William ökat mer i vikt först nu när han börjat med mat, han vill inte ta flaskan något vidare bra.
Jag är glad att jag har en amningsperiod som varit enkel, så att jag fått uppleva det. Jag förstår verkligen de som inte kämpar när det blir problem. Den här gången har det varit vissa dagar då det kännts tungt, jag äter så pass begränsad kost för amningens skull och ändå så har han inte gått upp så bra. Blir en ond cirkel av stress och press, samtidigt som det är ganska bekvämt på nätterna att slippa gå upp.
Jag hoppas att att ni som är gravida och vill amma får en fin upplevelse, även om den inte alltid är problemfri, på det hela taget tycker jag, trots lite problem att det är mysigt att amma, men åh vad jag saknar goda ostar!
