Maria
Ni är många som undrat över min förlossning, nu ska ni äntligen få höra. Jag ger er en rätt så lång och ocensurerad version… 🙂
Det är fredag kväll den 4 augusti, jag och min man är ute och äter på en av mina favorit restauranger Ysabel här i LA. Vi firar nämligen 1-årig bröllopsdag den 6 augusti så vi firar lite i förväg, jag beställer in ett glas bubbel (har hört att det kan hjälpa till att sätta igång värkarna). I slutet på middagen känner jag att det börjar göra lite ont i rumpan, precis som när man suttit för länge, så vi åker hem. Jag går och lägger mig lite tidigare än vanligt för att jag känner mig väldigt trött, när jag lägger mig blir jag klarvaken. Jag känner hur det börjar värka i magen men värken kommer underifrån rumpan och upp, en typ av värk jag inte känt förut. Dom är korta och milda och kommer med jämna mellanrum, ca 6-7 minuter emellan. Men jag vågar inte tro på att det startat. Efter en stund känner jag hur det knäpper till där nere, då börjar jag våga tro på att det startat. Jag går på toaletten och då rinner det till i trosan, och det bara fortsätter att rinna. Jag ropar till min man att VATTNET GÅR!!! Jag är helt lugn och går och tar en dusch och äter lite yoghurt. Sen åker vi till sjukhuset, runt 00.50 på natten kommer vi dit.
Vi blir inskrivna och jag får på mig en sjukhusrock och en jätte binda 😛 för att vattnet fortsätter rinna lite hela tiden, jag kan inte skilja på om jag kissar eller om är mera vatten som kommer, haha! 😀 Dom kollar mina värden och sätter på två mätare på magen, ett för att mäta bebisens hjärtljud och en för att mäta mina värkar. Dom kollar inte hur öppen jag är eftersom att värkarna inte kommit igång tillräckligt än och det finns en infektionsrisk att göra det när vattnet gått.
Kl. 7.30 på morgonen beslutar dom sig för att ge mig värkstimulerande för att värkarna ska komma igång snabbare (då var det ca 6 min mellan varje värk). Samtidigt ber jag om epidural eftersom att jag vet att det kommer börja göra ont när värkarna sätter igång. Vi försöker vila lite och jag somnar i ca en timme, vi kollar lite på en film och lyssnar på musik. Vid 12.00 kommer dom och kollar hur öppen jag är, DÅ ÄR JAG 10CM ÖPPEN! Jag börjar förstå vad som ska hända och börjar gråta av alla känslor som kommer. Jag har fortfarande en liten kant av livmodertappen kvar på höger sida så dom vill vänta lite till med att börja krysta. Men när det värkstimulerande börjar värka så börjar hela min överkropp att skaka helt okontrollerat, precis som när man fryser och skakar tänder, fast jag kan inte sluta vilket gör att jag inte kan slappna av ordentligt. JÄÄÄÄÄÄTTE jobbigt, såhär håller jag på till och från under hela förlossningen vilket gör att jag blir helt slut. Dom kallade det “birth quakes”, bra namn…
Runt 13.00 tiden kommer dom in igen men då märker dom att bebisen ligger med ansiktet uppåt mot magen (sunny side up), ansiktet ska vara vänt mot ryggen annars blir det jätte svårt att krysta. Dom vill göra ett vändningsförsök, så sjuksköterskan stoppar in handen och försöker vrida runt honom. Vid det här laget så har epiduralen börjat avta lite så det gör så fruktansvärt ont, jag skriker och vrider mig av smärta. Om ni tänker er en klocka så lyckas hon bara vrida honom ca 10 min, dvs. typ ingenting. Jag får lägga mig på sidan en stund för att se om han vill vända sig själv. Efter en stund märker jag hur hela rummet fylls av läkare, ca 8 stycken som vill att jag snabbt ställer mig på alla fyra, eftersom att jag är helt bedövad från magen och neråt kan jag inte göra det själv så dom får hjälpa mig och sedan hålla i mig. Jag ser hur bebisens puls går ner väldigt snabbt och läkarna pratar och jobbar jättesnabbt, jag blir jätte stressad och orolig och börjar storgråta i panik för att jag tror att han ska dö eller att det ska bli akut kejsarsnitt. Min man och en av sjuksköterskorna försöker lugna mig och förklarar att han har förlorat för mycket vatten. Dom sätter in en slang till honom som fyller på med vätska, något jag aldrig hört talas om. Dom sätter även in en mätare på hans huvud som mäter hans puls istället för på min mage. Väldigt turbulent men det fungerar och hans puls blir stabil igen. Phuuuu!
Kl. 15.30 vill dom att jag börjar krysta, jag halvligger på rygg, tar tag under låren, tar ett djupt andetag och drar mig uppåt samtidigt som jag trycker på allt vad jag kan. Min man räknar till 10, kort paus sedan samma procedur 2 gånger till samt ytterligare 5 sek av fullt tryck, så för varje värk krystar jag i ca 35 sekunder. Det är väldigt svårt i början att veta om jag gör rätt eftersom att jag är så bedövad. Jag känner när värkarna kommer men jag känner inte riktigt om jag trycker på där nere. Såhär håller jag på i ca 1,5 timme utan någon större framgång. Sjuksköterskorna beslutar sig för att jag ska ta en paus. Under hela dagen får jag bara dricka klar vätska och äta äppelmos, inte mycket som ger energi. Jag ligger där och skakar och väntar på att jag ska börja krysta igen och det trycker på neråt, det känns som att jag ska bajsa på mig. Men jag behöver samla krafter så vid 18.30 vill dom att jag börjar krysta igen och då är min doktor jag haft under hela graviditeten påväg (fram till nu har jag blivit omhändertagen av sjukhusets sköterskor) det är han som ska hjälpa till att förlösa mig och ta emot bebisen när han kommer ut.
Jag börjar krysta igen, efter en timme får jag hög feber och är heeeeelt slut. Dom ger mig en form av alvedon för att febern ska gå ner. HERREGUD VAD TRÖTT JAG ÄR NU. Jag förstår inte hur jag ska klara av det här och jag kan inte motivera mig själv med någonting, inte ens bilden av att han kommer ut och läggs på mitt bröst. Jag är så trött och förbannad, det känns verkligen helt omöjligt. Min doktor varnar mig för att han kanske måste använda sugklocka, han vill att jag ska ta i mer. HUR I HELVETE SKA JAG KUNNA DET, tänker jag!!! Helt plötsligt börjar min man räkna baklänges så jag skriker till honom på svenska att räkna framlänges och hjälpa mig att hålla upp mitt huvud som jag knappt orkade själv. Efter varje krystning fortsätter värken en stund till och det gör så jävla ont, dom börjar se huvudet och frågar om jag vill känna på hans hår, NEEEEEJ skriker jag, jag vill bara att det ska vara över… Jag var trång och bebisens huvud stort och vänt åt fel håll vilket gör att det åker in och ut hela tiden. Det är det här som kallas Ring of fire… Helt plötsligt hör jag ett skrik och dom lägger honom på mitt bröst, klockan är 20.24 den 5 augusti. Jag är i chock och kan inte ens reflektera över att han ligger där. Min man klipper navelsträngen och dom lyfter över honom till hans värmebord där dom gör iordning honom. Min reaktion nu är helt oslagbar, jag börjar skrika helt vilt på engelska: OMG I DID IT, OMG I DONT HAVE TO PUSH ANYMORE, OMG I’M SO FUCKING GOOD, OH FUCK OH FUCK OH FUCK!!! HAHAHAHA!!! Såhär håller jag på ett tag, jag är så chockad och överlycklig över att jag inte behöver krysta mer. Jag har gjort det omöjliga, jag har klarat det, jag har sprungit och vunnit världens längsta maraton!!!
Vid det här laget är rummet fyllt med läkare som min doktor har ringt in då han var orolig över bebisens tillstånd när han kom ut. Men allt är bra och alla skrattar gott när dom ser min reaktion. Dom kom tillbaka och besökte oss några dagar senare och frågade om jag mindes dom vilket jag inte gjorde. Då sa dom; vi minns iaf dig och kommer aldrig att glömma dig, du är den roligaste patient vi någonsin haft. Vi förstod inte att du pratade engelska eftersom du bara pratade svenska med din man under krystarbetet och sen började du skrika helt vilt på engelska, helt oslagbar reaktion. Haha! Kul att man kan glädja någon 😀
Under de sista krystningarna var min doktor tvungen att hälla på olja och med båda sina händer försöka töja ut mig för att bebisen skulle kunna komma ut lättare, detta gjorde att jag sprack väldigt mycket. 3:e graden vilket är det värsta man kan så jag fick sy väldigt mycket. Inge kul men absolut inte så farligt som jag hade varit rädd för. Jag ska berätta mer om det och om hur vår fortsatta vistelse på sjukhuset var i kommande inlägg.
Min förlossning tog totalt 22 timmar, det var en otroligt omtumlande och speciell dag på alla sätt. Men jag tyckte inte att det kändes som lång tid, jag bara flöt med under hela dagen och jag hade det bästa stödet man kan ha av all underbar personal och min fantastiska man. Han var verkligen en klippa under det här dygnet. Även om han var lika orolig och stressad som jag visade han aldrig det, utan han gjorde allt för att stötta och lugna mig. <3
Jag hoppas att jag inte skrämmer någon som är gravid nu, alla förlossningar är olika och unika på sitt sätt. Trotts allt som hände så ser jag tillbaka på den som det mest magiska jag varit med om och jag är så otroligt stolt över mig själv och min kropp!
Kram Maria
