Knip – efterkontroll på MVC

Elin

“Kan du knipa runt mitt finger? Tänk dig en dragkedja som du stänger. Dra in naveln. Ok, vi provar med att du ska knipa strålen när du kissar”. Vad pratar hon om? Jag ligger ju här och tar i för kung och fosterland, känner hon inte hur duktig jag är? Redan på BB-hotellet började jag knipa och har gjort det de flesta dagarna med undantag för de senaste veckorna då jag slarvat. Tycker mig ha ganska bra koll på kroppen efter fyra barn och en hel del träning i bagaget så hittar jag väl muskeln, trodde jag… Uppenbarligen fick jag inte till mina fina knip. Kroppen ville liksom inte lyda. Med allvarlig min sa barnmorskan att om jag inte fått till det här efter sex månader så behövde det kollas upp. Hjälp, nu gäller det att ligga i hårdträning. Knip camp here I come. Vips så ändrade jag mig och bad om att få det där bladet med övningar som jag tidigare tackat nej till med orden att “det här har jag koll på”.

På efterkontrollen pratade vi om förlossningen, min upplevelse av den och tiden efter. Barnmorskan var imponerad över en så snabb igångsättning och att jag bara behövt en doscytotec och inget mer. Jag frågade om det gick bra att ha det lite mysigt med maken och hon log stort och sa åh vad roligt att du är sugen så här tidigt, det är det inte alla som är. Oops, ska jag känna mig över sexuell nu? Jag som var sugen redan efter några veckor, men avstod då det fortfarande blödde ganska mycket. Vi diskuterade olika alternativa preventivmedel och jag mår tyvärr inte så bra av hormoner, har testat flera modeller men ingen har kännts riktigt bra, tog hem information om hormon spiral så får vi se om jag vågar testa det igen. I dörren sa hon att vi ses kanske då om du vill sätta in spiralen, ja eller om det blir en femma svarade jag. Då såg hon smått förbryllad ut och när poletten trillat på plats började hon skratta.

Så kära kvinnor, knip för allt vad ni är värda!

Jag besteg ett berg!

Maria

Usch nu har illamåendet börjat smyga sig på, jag spyr inte eller så men jag har ett konstant behov av att äta, jag är nu i vecka 7-8. Jag har de senaste åren varit väldigt dålig på att småäta och jag äter typ aldrig sötsaker som godis, kakor, läsk osv. Fick tips av en kompis att bars var bra att alltid ha med sig i väskan men det funkar inte riktigt för mig. Så det blir mycket frukt och bär med yoghurt, har alltid älskat yoghurt och skulle kunna äta det dygnet runt. En annan ny sak att tänka på är att dricka mycket vatten, något jag heller aldrig varit så bra på. Märklig känsla att redan nu behöva anpassa sitt liv efter någon annan liten varelse, jag har ju knappt fattat att jag är gravid än.

Den här julen skulle vi inte fira i LA utan vi var nu påväg till Sverige för några dagar med min familj i Stockholm för att sen resa vidare till Sri Lanka i två veckor med min mans familj. Flygresan hem gick bra, hade förberett med hur mycket snacks i olika former som helst men det slutade med att jag inte åt något av det. När vi kom fram hämtade pappa oss på Arlanda, vi hade inte berättat något för våra föräldrar än och i bilen hem så kunde jag knappt titta på vägen utan att känna spyan uppe i halsen. Jag tog fram snacks påsen och vräkte i mig, pappa tyckte säkert jag var jätte märklig när jag erbjöd honom den ena snacksen efter det andra. Väl hemma där hela familjen väntade kunde vi inte hålla oss längre, dom blev såklart jätteglada över den lilla julklappen i magen.

Sri Lanka var magiskt men kanske inte lika härligt som jag hade hoppats på, första delen av resan åkte vi runt ganska mycket vilket gick bra. Jag var väldigt trött och illamående till och från men ingen större fara, det som var jobbigt var aptiten på kvällarna. Jag ville verkligen inte ha någon mat alls. Varje kväll fick jag ta det utav buffén som jag iaf var lite sugen på och sen fick jag peta i mig maten i säkert en timme. Så höll det på hela resan tills det inte gick mer och jag blev rejält sjuk.

Innan jag blev sjuk, ungefär i mitten på resan hade vi en bergsbestigning inbokad. Vi skulle bestiga det kända berget Adams Peak. Ett av de högsta och mest kända berget i Sri Lanka, även känt som en väldigt religös plats dit många buddhister färdas. Det är totalt 11.000 trappsteg upp och ner. Jag visste redan innan vi åkte att jag inte skulle klara det här, blev ju andfådd bara jag gick upp för en vanlig trappa men när klockan ringde 01:30 var viljan starkare än kroppen och jag gick med. Herregud vilken upplevelse, det tog 3,5 timmar att gå upp, höga, låga, branta, inte så branta trappor hela vägen upp och förbi gick 80 åriga kvinnor barfota med barn i 3-4 års åldern. Kan dom kan väl jag tänkte jag men jag måste säga att det var det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv. Ner var värre, för det första så var jag så kissnödig att det gjorde ont i magen, kiss blåsan är ju like mer klämd nu, som tur fanns ett lite skjul att kissa i. Men ner kunde vi inte gå, det gjorde för ont i knäna så det fick bli att springa ner i 2,5 timmar. Det här kan inte vara bra för lille i magen tänkte jag hela vägen. Träningsvärken i benen var inte kul dagarna efter och alla gravid symptom var helt borta, jag var livrädd att något var fel, jag kände mig helt tom i kroppen och ville bara gråta hela tiden. Jag ringde Elin som jag alltid gör om allt som rör graviditeten, hon lugnade mig med att kroppen brukar må väldigt bra av att röra på sig så då kan man få ett litet break från symptomen. Dagen efter var allt som vanligt igen, skönt!

I nästa inlägg får ni höra fortsättningen på resan och varför jag blev så sjuk…

Vi hörs snart! Kram Maria & lille

DSC_0255
Buffén runt poolen på nyårsafton
DSC_0263
Allt gott jag inte kunde äta…
Natt
Toppen på Adams Peak kl. 02.00
DSC_0097
Ingången till Adams Peak med alla Buddhistiska flaggor
Trappa
Spurta ner, aj aj aj!

Hej!

Elin

Vad kul att just du har hittat hit och vill följa min vardag och mina upptåg med man, fyra barn och villa. Vår familj består av mig Elin 33 år, min man Martin 31 år, Hans Philip född maj 03, Sebastian april 05, Olivia december 14 och William november 16. I juli 2016 flyttade vi från Södermalm i STOCKHOLM till villa i Huddinge. Ursprungligen kommer jag från LEKSAND, så det är en dalkulla lite på vift. Mina barn har olika pappor så de två äldre barnen bor inte heltid hos oss men är alltid välkomna. På killarnas egen begäran byter vi som regel i två veckors block, men både vi och deras pappa är flexibla så ibland blir det mer och ibland kortare tid.

Jag ska försöka bjuda på mina erfarenheter av en ganska stor familj, med stort ålders spann. Det blir en hel del logistik och kräver sin planering, speciellt vad det gäller maten eftersom vi har födoämnesalleriger i familjen. Jag själv har celiaki, alltså behöver jag helt glutenfritt och är vegetarian sen jag var liten. Äldsta sonen är laktosintolerant, Olivia reagerar på mjölkprotein, men vi försöker trigga henne och introducera mjölk i små doser. William reagerar väldigt kraftigt på att jag äter mjölk, så nu är min kost ännu mer begränsad i och med amningen. Försöker hitta recept som går att göra till många och lätt kan anpassas efter allas behov. Är intresserad av mat och dryck och tycker det är roligt med nya utmaningar. Vi har ofta släkt och vänner på middag och jag älskar att ha huset fullt av liv!

Välkomna ni med!

Gravid!

Maria

Kul, nu är vi äntligen igång, jag tänkte börja med att berätta lite om mig själv. Maria heter jag och bor sedan två år tillbaka i Los Angeles tillsammans med min man. Vi flyttade hit på grund av hans karriär och vi trivs hur bra som helst. Ni ska nu få följa med på vår resa att bli förstagångs föräldrar i ett land där allt är mycket mer komplext och annorlunda än hemma i Sverige.

I början av december, ca tre veckor kvar till julafton visade Clear Blue stickan äntligen Pregnant, så efterlängtat och underbart på alla sätt. Reaktionen var kanske inte vad jag hade förväntat mig, jag trodde glädjetårarna skulle spruta men det var nog mer en jättelättnad och en oro att det inte ska gå som släppte. De två veckorna innan var som en riktigt bergochdalbana av känslor och tankar. Ni känner säkert igen er i det här, när man vill något så mycket och nästan blir manisk och känner efter i minsta lilla molekyl i hela kroppen efter ett enda litet symptom. Så fort man känner något kan man googla i timmar på samma sak om och om igen; Är jag knäpp eller!? jag vet ju exakt vad det står och hur det går till när ett ägg blir befruktat och hur det kan kännas. Pratade med en kompis om detta och hon var likadan när hon ville bli gravid, skönt jag kanske inte är så knäpp ändå…

Ungefär en vecka innan beräknad menstruation började jag få mensvärksliknande kramper och tänkte att nej nu är det kört, dessa kramper kom och gick under hela veckan. I vanliga fall är jag som en klocka, mensen kommer alltid exakt på beräknad dag och dagen innan förvandlas jag till ett PMS monster som min man milt skulle utryckt sig, haha! Skillnaden den här gången var att PMS:en kom inte. Det var det första lite positiva tecknet på att det kanske var något där inne men jag vågade inte hoppas fullt ut. Dagen då mensen skulle komma hände ingenting men brösten började värka som dom även gör när mensen ska komma men på något sätt kändes det ändå annorlunda för bröstvårtorna var mer ömma än vanligt och jag har varit mer törstig de senaste dagarna. Jag sa till min man att det är nog bäst att vi åker och köper ett test ändå men eftersom man så tidigt ska kissa på stickan på morgonen så var vi tvungna att vänta till morgonen efter. Jag vaknade väldigt tidigt den morgonen och var pirrig i hela kroppen, jag kände på mig att det var något där inne. Jag gick upp på toaletten och kissade på stickan och minuterna tills svaret kom fram kändes som de längsta minuterna någonsin. Sen stod det där, klart och tydligt Pregnant. Wow äntligen kom bekräftelsen att det funkar, vi ska bli föräldrar! Vi laddade genest ner en gravid app för att se när beräknat födelsedatum är, 13 augusti 2017. Ett litet sensommarbarn:)

Vi ville såklart berätta den stora nyheten för hela världen men samtidigt vet vi att det nu ligger en period med risk för missfall framför oss så vi skickade bara till våra vänner här i LA som också är gravid och precis fått barn. Vi bestämde oss ändå för att vara positiva och inte tillåta tankar om eventuellt missfall att komma nära. Vi måste skicka positiva energier till det lilla undret i magen.

Vi hörs snart!  Kram Maria och lille